Den helande kraften hos mänsklig beröring i tider av distansering

Dr Strauss, kan du beskriva vilken roll fysisk beröring spelar för att för tidigt födda barn ska överleva och vilka bevis som ligger bakom detta?

Fram till för 15 år sedan var NICU (neonatal intensivvårdsavdelning) en plats med mycket buller, fluorescerande takljus och smärtsam stimulering. Det var ofta en skrämmande miljö för spädbarn och mycket annorlunda än livet i mammans trygga livmoder. Föräldrarna var rädda för att röra sitt 500 gram eller ett kilo tunga barn. Vi läkare betonade det inte tillräckligt. Med tiden, dock, och med mer forskning om den mänskliga beröringens roll och smärtförebyggande, har vi kommit att inse att beröring är oerhört viktigt. När människor rör vid varandra frigörs oxytocin, "bindnings-" eller "kärlekshormonet". När oxytocin frisätts sjunker blodtrycket och det passiva sympatiska nervsystemet börjar arbeta. Under en förlossning, till exempel, går mammans oxytocinnivå upp i taket. Omedelbart efter förlossningen knyter hon an till barnet på grund av de galna mängder oxytocin som frigjorts i hennes system. Flera andra studier har visat att hud-till-hud vård hjälper till att utveckla barnets immunförsvar, har en positiv effekt på viktökningen, förbättrar bröstmjölksproduktionen och gör mamma och barn mer avslappnade under en mycket stressig tid på neonatalvårdsavdelningen. 

De senaste studierna handlar om hjärnans utveckling. Vår mogna hjärna ser ut som en valnöt, med många veck. Den för tidigt födda hjärnan ser inte ut så. Vid 26 veckors ålder är hjärnan fortfarande helt slät. Det innebär att hjärnan fortfarande utvecklas under den tid som barnen tillbringar på neonatalavdelningen, i kuvösen. En studie med MRT av hjärnan på för tidigt födda barn visade att de barn vars föräldrar inte kom för att röra dem eller prata med dem medan de låg i kuvösen hade mindre utvecklade tinninglober. Temporalloben är det område i hjärnan som ansvarar för att lyssna och kommunicera. Hos de spädbarn som inte fick prat eller beröring förblev den platt - inga rynkor eller veck. Denna sensoriska deprivation - det vill säga inte tillräckligt med mänsklig beröring eller verbal stimulans - saktade ner hjärnans utveckling. Slutligen har andra studier i Afrika visat att hud-till-hud vård minskar dödligheten hos för tidigt födda barn med 20 procent.

Sedan utbrottet av COVID-19-pandemin har många barn fötts - även för tidigt födda - under stressiga sjukhusförhållanden, där papporna inte fanns där för att stötta mor och barn. Andra familjer bestämde sig för att föda hemma. Vad rekommenderar du föräldrar och läkare i denna överväldigande, ångestfyllda situation?

Jag hade aldrig föreställt mig att ett sådant här scenario skulle kunna hända. Någonsin. I början av pandemin utfördes alla förlossningar ensamma, utan att någon annan än sjukvårdspersonal var närvarande för att stödja mamman. Oföreställbart. Vid de tillfällen då mamman var COVID-positiv fick vi order om att skilja barnet från mamman direkt efter förlossningen. Vissa mödrar insisterade på att behålla barnet hos sig, och vi ansåg att det var deras beslut. Vi hade inte tillräckligt med information vid den tidpunkten om riskerna för att mödrarna skulle kunna smitta sina barn. Nu finns det lyckligtvis allt fler bevis för att viruset inte överförs till spädbarn på detta sätt och att bröstmjölk också är säker.

Av uppenbara skäl måste vi fortfarande begränsa besöken på neonatalvårdsavdelningen. Vi måste skydda vår egen personal och upprätthålla våra sjukhustjänster. Med 18 spädbarn på neonatalavdelningen i samma rum kan vi inte alltid garantera social distansering, men vi har infört alla möjliga regler och processer för att hålla alla säkra. Trots våra bästa ansträngningar är den här situationen mycket stressande för alla. Vi försöker använda Zoom, så att mödrar som inte kan komma in på neonatalavdelningen kan bevittna hur deras barn badar för första gången eller matas. Men vi måste erkänna att det inte är som på riktigt - och det är frustrerande för både personal och föräldrar. 

Vår globala undersökning visar att personer i ensamhushåll och äldre personer har drabbats särskilt hårt av social isolering. Människor på sjukhus, vårdhem och hospice har separerats från sina nära och kära och isolerats så mycket som möjligt även från vårdare. Med tanke på "beröringens helande kraft", hur skulle du beskriva hälsokonsekvenserna ur individuell och samhällelig synvinkel?

Det faktum att människor måste isoleras är förödande. Vi kommer att se konsekvenserna senare. Redan nu kan vi konstatera fler depressioner, fler hjärtsjukdomar och försenad medicinsk vård för så allvarliga saker som cancerbehandling, eftersom patienterna är rädda för att lämna huset. Vi observerade cirka 20 procent färre för tidigt födda barn under de första månaderna av COVID-19. En förklaring skulle kunna vara att mödrarna undvek regelbundna kontroller, vilket ledde till fler dödfödda barn. För äldre människor är depression vanligt och påverkas av graden av kontakt, socialt engagemang och gemenskapskänsla som de har. Det håller dem vid liv att se sina barn och barnbarn. 

Forskning om livslängd hänvisar ofta till de "blå zonerna" - de fem områden i världen där människor tenderar att leva mycket längre än genomsnittet. Dessa studier har visat att förutom en hälsosam kosthållning har alla fem områden en sak gemensamt: stor respekt för och inkludering av de äldre i samhället. För att återgå till COVID-19: det finns överväldigande bevis för att isolering och ensamhet påverkar vår livslängd.

För att förbättra situationen för föräldrar och för tidigt födda barn på sjukhuset har du föreslagit en triangel av beröring: kontakt, samhörighet och medkänsla. Hur kan detta översättas till en läkares arbete?

Vårt motto är att se varje situation genom föräldrarnas ögon. För dem är inga nyheter, dåliga nyheter. Föräldrarna behöver hela tiden få information. Vi måste ha kontakt med föräldrarna så ofta som möjligt, även om det inte finns några nyheter att dela med sig av. Det är bättre att överkommunicera än att underkommunicera. Genom att göra det kommer de att se vår medkänsla, lita på vårt omdöme och samarbeta i allt som är nödvändigt.

För flera år sedan behandlade vi ett barn med en sällsynt hudsjukdom som liknade elefanthud. Jag höll mig nära föräldrarna, uppmuntrade dem och talade om sensorisk deprivation och vikten av mänsklig beröring. Flera år senare skrev mamman en bok där hon betonade vikten av den kontakt hon hade med sjukhuspersonalen. Hon hade memorerat varje liten detalj av våra samtal på den tiden. Det öppnade mina ögon för det inflytande vi har som läkare när det gäller att kommunicera med patienter och deras familjer.

Låt oss titta i kristallkulan: När denna pandemi är över, kommer vi alla att ändra vårt förhållningssätt och vår attityd till fysisk beröring? I vilken utsträckning kommer vårt samhälle att förändras och hur påverkar det vår hälsa?

Vi ändrar redan vårt beteende - ofta baserat på rädsla, men också på logik. Vi har blivit misstänksamma mot människor. Vi ber människor att ta på sig sina masker om de står bredvid oss i en hiss, till exempel, vilket är förståeligt. Vi har blivit mer reserverade. Men det beror också på den kultur där vi lever. I Israel älskar vi att kramas. Att krama eller kyssa är vårt standardbeteende när vi träffas, och social distansering är svårt.
 
Men jag är optimistisk: vi är en anpassningsbar civilisation. Vi har anpassat oss till att använda masker, och vi kommer att anpassa oss tillbaka när det är möjligt. Detta är en traumatisk tid och viruset är ingen lek. Vi kommer fortfarande att hitta sätt att umgås och kommer att återgå till fysisk beröring när vi kan, eftersom det ligger i vår natur att förena oss genom beröring. 

Professor Tzipi Strauss

Specialistläkare i pediatrik och neonatologi

Professor Tzipi Strass har en magisterexamen i vårdvetenskap från Harvard University och är chef för neonatologiavdelningen och neonatalavdelningen vid Sheba Medical Center, som anses vara ett av de tio ledande sjukhusen i världen.