Varför vi inte kan leva utan beröringssinnet

Om beröringssinnet är viktigt för överlevnaden, hur kan vi då överleva i dessa tider när det mesta vi kan göra är att röra vid föremål och hålla ett fysiskt avstånd till andra?

Det finns många faktorer som avgör hur människor reagerar på kontaktbegränsningar. Ett spädbarn eller småbarn kan vanligtvis inte kompensera för bristen på fysisk kontakt och blir i värsta fall psykiskt och fysiskt sjukt. Ungdomar, det vill säga unga postpubertala vuxna, upprätthåller normalt ett livligt fysiskt utbyte inom sin åldersgrupp. Även om denna kontakt delvis motiveras av aktiviteter som rör val av partner, beror den också på det faktum att kommunikationen i detta åldersintervall normalt är större. Denna åldersgrupp har naturligtvis svårt att hålla sig till kontaktrestriktionerna. Trots detta finns det fortfarande kritiska frågor för alla i denna åldersgrupp: Hur och var kommer de att bo, och med vem? När och hur kommer de att vara en attraktiv person för andra, och vem kommer de själva att finna attraktiv? För att kunna besvara dessa frågor är det viktigt att ha verklig, dvs. fysisk kontakt med andra människor. Detta är något som i slutändan inte kan avgöras online eller digitalt. Därför är det inte förvånande att det är denna åldersgrupp som ständigt drar till sig mediernas uppmärksamhet genom att bryta mot restriktionerna. För människor i medelåldern och i hög ålder är det den individuella läggningen som avgör hur bristen på fysisk interaktion bearbetas. Om livet äger rum inom en familj eller ett hushållsförhållande kan dessa sociala resurser - i idealfallet - kompensera för det allmänna fysiska avståndet under denna pandemi. Om någons liv däremot präglas av allmän social isolering finns det en allvarlig risk för fysisk och psykisk ohälsa. Detta är en allmän effekt av ensamhet, och den visar sig även utanför pandemier. För sociala däggdjur som oss kan båda extremerna bli livshotande på lång sikt; både bristen på kontakt med andra människor och den överdrivna närheten och bristen på möjligheter att dra sig undan. Samtidigt är den optimala situationen helt annorlunda för varje person. Alla har inte samma behov av fysisk kontakt. Den önskade intensiteten i den fysiska kontakten liksom längden på kontakten skiljer sig från person till person och även mellan olika åldrar. Det innebär att varje person måste utveckla sin egen personliga strategi för denna speciella pandemitid så att han eller hon kan reagera på de radikalt förändrade miljösituationerna. I de mest olyckliga situationer drar sig människor tillbaka till droger, alkohol och överdrivet våld. I de bästa situationerna utbyter människor välbefinnande massage eller söker liknande professionella tjänster. (Dessa kan också göras med en mask på).

Du forskar om haptik. Vad är skillnaden mellan att beröra och att bli berörd? Ger egen beröring samma effekter som att bli berörd av andra? 

Den fysiska deformationen av våra kroppsliga gränser, det vill säga beröring, är alltid en extrem händelse för oss biologiskt och psykologiskt. Det beror på att kroppen bara har några få millisekunder på sig att avgöra om huddeformationen är ofarlig eller skadlig för den. Vi är inte särskilt försiktiga när det gäller att bli rörda av personer som vi litar på; vi förväntar oss att en sådan beröring kommer att vara lämplig. Saker och ting är annorlunda när vi blir rörda av främlingar. Vi kan inte i sig vara säkra på att huddeformationen kommer att få ett bra slut. Det är därför som beröring av personer som vi personligen litar på också leder till behagliga känslor och avslappningsreaktioner, beroende på sammanhanget och situationen. När vi blir rörda av främlingar bedömer vårt neuronsystem först en stor mängd miljöinformation och de specifika stimulanserna från beröringen för att se om den utgör en potentiell fara. Först när denna bedömning har ett bra resultat kan en beröring utveckla positiva känslor. Haptiska stimuli som appliceras av andra människor utlöser därför ett stort antal biologiska och psykologiska processer hos de människor som berörs. 

Dessa processer är helt annorlunda än om vi rör vid oss själva. Neuronerna i vår hjärna håller konstant koll på alla rörelser vi gör, så hjärnan informeras också när vi rör vid oss själva. Det finns specifika informationskanaler till hjärnan som blockeras när vi rör vid oss själva, vilket innebär att det uppstår helt andra neurobiologiska effekter än när vi blir rörda av någon annan. Dessa hämningsprocesser gör till exempel också att vi inte kan kittla oss själva; vår hjärna "vet" att det är vi som gör beröringen. Eftersom hjärnan fungerar på detta sätt innebär det också att om vi kramar oss själva inte leder till samma lindrande reaktion som vi får när andra människor kramar oss.

Våra studier har visat att män har svårare än kvinnor att initiera beröring, trots att de själva vill ha beröring. Hur förklarar ni dessa skillnader?

Varje kultur och region har specifika sätt att hantera fysisk beröring mellan människor. Detta gäller kroppslig kommunikation mellan samma kön såväl som mellan motsatta kön. Fysisk interaktion är inte en trivial fråga, så män och kvinnor kan inte annat än dra till sig medvetenhet och mer uppmärksamhet i detta avseende. Det som är avgörande för varje form av fysisk interaktion är förhållandet mellan varje person och det sammanhang som de befinner sig i. Ju mer vi litar på en annan person och ju säkrare vi känner oss i den aktuella situationen, desto öppnare är vi för de signaler om kroppslig interaktion som den andra personen sänder. 

Du anser inte att surfplattan är en ersättning för beröring och taktilitet eftersom vi är "levande varelser med en tredimensionell struktur". Kan vi ändå använda tekniken under de rådande omständigheterna för att skapa solidaritet tills vi kan känna andra människor fysiskt igen? 

Att utnyttja saker och ting är alltid ett gott råd. Det borde dock inte komma som en överraskning om vi inte känner oss helt tillfreds trots det tekniska stödet. Att se och höra andra kan vara ett passande sätt att ta sig igenom en svår situation under en begränsad tid. För de flesta människor börjar dock en kritisk fas efter sex månader där längtan efter analog, fysisk kontakt med andra blir allt större.

Låt oss ta en titt på framtiden. Hur kommer vårt behov av och vår efterfrågan på beröring att utvecklas när pandemin är över? Vad kommer att bli det "nya normala" för beröring och sensorisk känsla?

Människor tillhör den klass av djur som kallas däggdjur. Som spädbarn och små barn växer vi upp i extremt intim fysisk kontakt med våra sociala system. Vår art behöver denna höga kontaktfrekvens under de första levnadsåren för att överleva och växa. Denna erfarenhet formar oss för livet och som ett resultat av detta är den inbränd i vårt sociala och kognitiva DNA. Vår art har överlevt pest och kolera i det förflutna och vår arts kroppsliga kommunikation har inte förändrats varaktigt på grund av dem. Vårt behov av social kontakt med andra kommer sannolikt att vara större än vår rädsla för smitta. Enligt min åsikt påverkar coronaviruset och andra olyckor hur vår kroppsliga kommunikation beter sig på kort sikt, men inte på lång sikt.  

Professor Martin Grunwald

Experimentell psykolog

Professor Martin Grunwald har en avancerad diplomexamen i psykologi från universitetet i Leipzig. Han grundade 1996 laboratoriet för haptikforskning vid Paul Flechsig Institute of Brain Research vid universitetet i Leipzig och har lett det sedan dess.