Virtuell autism och träning av interpersonella färdigheter

Varför anser du att fysisk mänsklig beröring är viktig och vad exakt gör den med neurokemin i våra mänskliga hjärnor, särskilt i början av livet?

Vi vet att fysisk beröring leder till att endorfiner frigörs. Dessa är naturligt förekommande opiater i hjärnan. Vi vet redan från de allra tidigaste dagarna, när du kramas av din mamma, att fysisk beröring leder till en känsla av välbefinnande genom de naturligt förekommande opiaterna i hjärnan, och det har gjorts olika studier om detta fenomen. Det intressanta som jag fann är att munnen och händerna är de mest känsliga för beröring. Om man tittar på en "karta" över hur din kropp representeras i hjärnan i form av hud och beröring, har händerna och munnen - överlägset - den största tilldelningen av territorium i hjärnan. När man tänker på det är de, det mest känsliga. Och naturligtvis: det är det man kysser med, det är det man äter med, och händerna är väldigt känsliga. Jag tror att det också är vad som händer med spädbarn i livmodern när de suger på sina fingrar eller tummar - de stimulerar dem faktiskt så att de håller sig aktiva och därför kommer att vara mest representerade i hjärnan.

Vilken roll spelar mänsklig beröring i dagens samhälle och i det dagliga samspelet mellan människor?

Jag tror att det är oerhört viktigt när man tänker på att i dag - särskilt unga människor - kommunicerar via skärmar i stället för att befinna sig i samma rum och faktiskt interagera på ett fysiskt sätt. Och jag tror att detta är det verkliga problemet! Det är något som vi bör vara mycket oroade över. När man träffar någon för första gången är beröring verkligen viktigt: man skakar hand, man kanske klappar någon på ryggen eller på överarmen. Var du rör någon, hur du rör dem och hur länge beröringen varar är alla mycket nära kopplade till graden av intimitet du har med personen - den typen av relation är en så kraftfull form av kommunikation! Jag minns att när min far tyvärr dog 2011, lade någon bara armen om mig utan att säga något - och det betydde mer och hjälpte mig mycket mer än vad tusen ord någonsin hade kunnat göra. Och jag är säker på att vi alla har befunnit oss i situationer där din naturliga tendens är - om någon är upprörd - att lägga armarna runt honom eller henne. Inte för att tala till dem, utan snarare för att krama dem.

Hur påverkar bristen på fysisk interaktion, som beror på den ökande användningen av och kommunikationen via tekniska enheter, särskilt barns mentala utveckling?

En av de stora frågorna - specifikt om hur skärmar påverkar barn - är deras förmåga till empati. Under de senaste åren har en ny term börjat användas - "virtuell autism". Vad folk säger är: om du inte övar på interpersonella färdigheter kommer du inte att bli särskilt bra på dem, eftersom du bara är bra på det du övar på. Och det kommer att vara avskräckande om du inte har övat på att se någon i ögonen, le mot honom eller henne och kela med honom eller henne. Du kommer allt oftare att gå via skärmen. "Virtuell autism" skiljer sig dock från autism: det är autismliknande drag som innebär att man har svårt att leva sig in i andra. Och den mycket goda nyheten är: det kan vara återställbart! Det finns en mycket bra artikel om detta, där man tog tonåringar - alltså barn runt 11 eller 12 år gamla, som inte var bra på empati och som hade mycket dåliga interpersonella färdigheter - och delade in dem i två grupper: hälften av dem fick behålla sina digitala enheter, medan den andra hälften fick dessa enheter konfiskerade. De åkte till ett sommarläger i fem dagar. Bara under dessa fem dagar kunde de se en betydande förbättring av deras interpersonella färdigheter. Det visar att ingenting är oåterkalleligt. Hjärnan utvecklas och förändras ständigt. Så även om man skulle kunna oroa sig för att barn kommer att få problem med empati, så borde detta kompenseras om vi gör något åt det, och om vi ger dem en miljö där de kan öva sig i kommunikation ansikte mot ansikte.

Hur kan vi ta itu med denna fråga när vi vet att tekniken inte kommer att försvinna, utan att den kommer att bli alltmer närvarande i våra och våra barns liv?

Det värsta i livet är att säga åt någon att inte göra något. För tusen år sedan var jag rökare. Och det värsta var när folk sa åt mig att inte röka, eftersom de inte ersatte det med något annat. Och det var först när jag läste en bok där det stod: "Tänk dig att ha vita tänder och tänk dig att kunna lukta på blommor och ha mycket mer pengar - det är något mycket positivt!" Så om man vill minska skärmtiden måste man införa något som är mer övertygande, mer spännande och roligare. En pappa som skrev till mig från Melbourne hade exakt samma problem med sina barn, och till slut tog han med dem på en cykeltur. Han berättade att de började fnissa spontant under cykelturen. Han sa: "Det är musik i en förälders öron. Jag hör aldrig det ljudet när de använder teknik!" Jag vet att det är svårt för föräldrar nuförtiden, eftersom de har många krav. Men man måste utveckla upplevelser och aktiviteter för dem som är mer tillfredsställande och spännande än att bara stirra på en skärm. Nu är en av de mest spännande sakerna att ha en stark känsla av vem man är och en stark känsla av identitet och att hitta på saker. Minns du när vi alla var barn och sa: "Låt oss hitta på en lek!" Nu handlar det om att återuppliva den inställningen. Det handlar om att ge dem lådan snarare än presenten i lådan. Och jag tror att om man kan hjälpa barn att utveckla den inre världen och den inre fantasin är det mycket mer spännande än att bara skjuta saker eller interagera med skärmen eller någon andrahandsfantasi.

Susan Greenfield

CBE, FRCP (Hon) Baroness Greenfield, grundare och VD för Neuro-Bio Ltd.

Baroness Susan Greenfield är neurovetare, författare och programledare. Hon har 32 hederstitlar från universitet i Storbritannien och utomlands, och har publicerat över 200 artiklar i fackgranskade tidskrifter. Hon är huvudsakligen verksam vid Oxford University men även vid College de France Paris, NYU Medical Center New York och Melbourne University.