Lilly och Madelaines berättelse

Beröring räddade mitt liv

Madelaine och Lilly är tvillingar. De bor i Hamburg, Tyskland, gillar hiphop och berättar allt för varandra. De är oskiljaktiga sedan födseln. Efter att Lilly räddade livet på sin syster.

Lilly och Madelaines berättelse (1:57)
 



1

En dramatisk start på livet

Över hela världen föds det cirka 15 miljoner barn för tidigt varje år. I Lillys och Madelaines fall föddes de 9 veckor för tidigt. Båda kämpade för sina liv: De övervakades i en kuvös och fick syrgas. Men Madelaines chanser att överleva var mindre, eftersom hon föddes med ett hål i hjärtat.

Hur känns det att se er själva på de första bilderna med familjen? Känner ni igen er själva eller känns det som att ni tittar på någon annan?

M: Bilderna visar lite grand hur vi är än idag – alltid tillsammans. Mamma och pappa berättade redan när vi var små hur svåra de där första veckorna var. Det var nära att vi dog. Som tur var fick en sköterska idén att lägga oss tillsammans i en kuvös…
L: Där vi kramade om varandra och våra små fingrar rörde vid varandra. Från det ögonblicket ökade vår chans att överleva. Så småningom kunde Madelaine andas på egen hand och hålet i hennes hjärta stängdes.
M: Vår mamma var för svag för att kunna besöka oss på neonatalavdelningen. Så pappa tog hela tiden Polaroid-bilder på oss. Men det fanns inte så mycket att se. Vi var så små, och det var slangar överallt.

”Våra vänner säger hela tiden: ’Det är inte klokt hur tighta ni är!’”

Lilly

2

Ett långvarigt band

Närheten mellan er, har den varit oförändrad sedan ni föddes?

L: Alla våra vänner säger att de aldrig har sett tvillingar eller syskon som står varandra så nära som vi gör. De säger hela tiden att: ’Det är inte klokt hur tighta ni är!’ Det är faktiskt sällan som vi är ifrån varandra mer än en timme. Vi saknar helt enkelt varandra för mycket. 
M: Jag oroar mig hela tiden för Lilly. När vi åker skidor eller cyklar måste Lilly alltid åka eller cykla framför mig. Om hon inte gjorde det skulle jag vända mig om hela tiden för att kontrollera att inget har hänt henne.
L: Vi står varandra lika nära idag som när vi föddes. Vi kramas och rör vid varandra varje dag.

TIDEN GÅR. BERÖRINGENS KRAFT BESTÅR.

”Jag kände det som om jag var modern, och jag vet idag som läkare: beröring kan läka.”

Prof. Dr. Tzipi Strauss

Chef för neonatologi vid Sheba Medical Centre, Tel Aviv, Israel

Där vetenskap möter överlevnad

Känguruvård började användes i Bogota i Colombia på 1970-talet för att tackla de höga infektionstalen och den höga dödligheten på sjukhusen till följd av överbeläggning och brist på inkubatorer. Mödrarna uppmuntrades att hålla sina barn hud mot hud under längre perioder och under amning. Sjukligheten och dödligheten bland spädbarnen minskade snabbt. Under åren som gått sedan dess har många studier av känguruvård bekräftat dess många, viktiga och långvariga fördelar för spädbarn och familjer. Bland de rapporterade fördelarna är kardiorespiratorisk och temperaturmässig stabilitet, bättre sömnorganisation, förbättrad prestanda på beteendebedömningar, minskade negativa svar på smärtsamma procedurer och förbättrad familjemiljö.

Taktil stimulering: Där vetenskap möter överlevnad

För tidigt födda barn slutar ofta andas, men med lätt beröring kan de börja andas igen. På sjukhuset är det dock svårt för sjuksköterskorna att hinna röra vid varje för tidigt fött barn i tid. Lyckligtvis har forskare i Leipzig utvecklat en metod som kan användas för att på semi-mekanisk väg stimulera för tidigt födda barn. NIVEA främjar detta projekt för att öka överlevnadschanserna för för tidigt födda barn.

Läs mer

Touch Saved My Life

These people share stories of how they experienced life-saving touch. What is yours?

Sandra, Tyskland

Vår son föddes 12 veckor för tidigt. Han var tvungen att tillbringa nio veckor på neonatalavdelningen. Vi höll honom nära huden varje dag för att ge honom den värme han behövde. Denna metod kallas för ”kangarooing”. Idag är han en frisk och glad 2,5-åring.

 

Richard, USA

En dag åkte jag och min flickvän till Delawarefloden för att ta en promenad. Jag bestämde mig för att vada ut i floden och några av stenarna var hala. När jag vadade över floden halkade jag på en av stenarna. Och bredvid stenen fanns det ett djupt hål som jag föll ner i med fötterna först. Jag försökte komma loss och med den sista luften jag hade kvar i lungorna lyckades jag sträcka upp min högra hand. En sekund senare kände jag hur någon tog tag i mig och drog upp mig så att jag fick huvudet över vattenytan. Det var den unga kvinnan! Hon hade befunnit sig flera meter längre bort, och hade inte sett mig komma upp igen. När jag kände en annan hand röra vid mig visste jag att jag inte skulle dö. Det var helt klart en djup och viktig upplevelse.
 

Lisa, Tyskland 

 
Vår bebis födsel var beräknad till mitt under lockdown. Jag hade redan haft värkar i två dagar. Min man fick inte vara i förlossningssalen. De gjorde kontroller på mig regelbundet. Trots det kände jag mig mest ensam med min smärta. Men så var det skiftbyte för barnmorskorna. Den nya barnmorskan lade sin hand på min rygg för att hälsa på mig. Det var den första beröringen jag hade känt sedan jag blev inducerad. Den lilla gesten av fysisk tillgivenhet gav mig styrka. I det ögonblicket kände jag mig hoppfull igen på något sätt, jag skulle klara av att sätta mitt barn till världen.